Etikett: Barn

Pojken i randig pyjamas

Av: John Boyne
Sidor (pocket): 173
Utgivningsår: 2006
Originaltitel: The Boy in the Striped Pyjamas
Genre: Historia, drama

Handling
Bruno är 9 år och bor i Berlin tillsammans med hans familj. Det är början av 1940-talet och andra världskriget härjar för fullt. Kriget är ingenting som Bruno bryr sig särskilt mycket om, han vill mest utforska världen och leka med sina tre bästa kompisar. Men så kommer en dag då mamma säger att hela familjen ska flytta ifrån Berlin eftersom pappa har fått ett nytt, viktigt jobb inom militären. Det nya huset är mycket mindre, och sämre än i det i Berlin och det ligger mitt ute på landet där det inte finns någonting alls. Förut om ett jättehögt stängsel och på andra sidan om det massor med människor som alla har randiga pyjamasar på sig. Bruno vet inte vilka de är eller vad de gör där. Han lär känna Shmuel, en annan 9årig pojke som bor på andra sidan stängslet och de blir vänner. Genom Shmuel får Bruno en första inblick i grymheterna som pågick under andra världskriget.

Omdöme
Jag gillade grundidén till den här boken, vilket gjorde att jag hade ganska höga förväntningar på den. Dock levde den inte upp till dem och jag har vissa problem med boken. Karaktärerna, särskilt Bruno, verkar alla nästan lite dumma. Både Bruno och hans äldre syster verkar vara mycket yngre än de ska vara. De verkar inte ha någon som helst omvärldsuppfattning eller veta om att det pågår ett krig eller att det finns människor som inte har det lika gott ställt som de har det. Bruno visste till exempel inte vem Hitler var, och då var ändå hans pappa högt uppsatt i Hitlers militär eller vad nazi-hälsningen innebär.

En annan sak som störde mig var att boken upprepade vissa små saker om och om igen på precis samma sätt. Enligt mig fungerar det bara när det är en lång bok och läsaren kan ha glömt bort något som hände tidigare i boken. Det blir störande när boken är kortare än 200 sidor lång.

Jag hade även vissa problem med slutet, jag vet inte om jag ska tycka om det eller inte. Det blev konstigt, men jag förstår samtidigt att han skrev det så. Omständigheterna är lite motsägelsefulla i min mening.

Den sista saken jag har funderat kring gällande boken är vilken som är den egentliga tilltänkta läsaren. Om det är barn eller tonåringar som inte har jättebra koll på andra världskriget eller om det är för vuxna. Jag tyckte i alla fall att den kändes för lätt, både i språket och i handlingen. Det var en knepig bok som jag inte riktigt vet vad jag ska tänka och tycka om. Jag vill gilla den, men det är svårt. Jag tror inte att jag skulle rekommendera den till särskilt många faktiskt, även fast boken inte var dålig egentligen. Jag tror den hade varit bättre om man hade fått mer, mer detaljer, mer inblick i Bruno och hans familj, mer av Shmuel och kanske ett annat slut.

Flugornas herre

Flugornas herre

Av: William Golding
Sidor (pocket): 197
Utgivningsår: 1954
Originaltitel: Lord of the Flies
Genre: Katastrof, drama, äventyr

Handling
En grupp med pojkar i åldrarna 6-12 år är med om en flygolycka och hamnar på en liten öde ö i Söderhavet. De är helt ensamma, utan vuxna som tar hand om dem eller säger vad de får och inte får göra. De väljer fram en ledare, Ralph och tillsammans börjar de stifta lagar och regler. De har gott om mat och livet på ön verkar först inte vara så dåligt efter allt. Men allt eftersom tiden går förändras stämningen mellan pojkarna. Rivalitet börjar uppstå mellan två av ledarna och spänningen stärks.

Omdöme
Boken är inte riktigt vad jag förväntade mig, fast jag vet kanske inte riktigt heller vad jag faktiskt förväntade mig. Det är något i den som gjorde att jag hade svårt att komma in i den och fastna för den. Det berodde nog lite på att jag läste ett kapitel, lät den ligga ett par dagar och sen läste jag ett kapitel igen. Gör man så kommer man ju aldrig in i en bok på riktigt, men jag ville inte riktigt plocka upp den heller. Kanske var det något med språket eller skrivsättet som gjorde att jag inte ville läsa, eller bara det att jag inte hade läslust.

Historien i säg är ganska spännande och hemsk. Först när de hamnar på ön är de ganska glad och snälla emot varandra, men det går över. Sakerna de gör och säger är hemska, och på det lägger man faktorn att de är barn, som äldst 12 år.

Man kan och kanske bör läsa in samhällskritiken i boken, eftersom den är tydlig. Men jag valde att inte fokusera på den när jag läste boken. Jag har svårt att säga om det skulle göra boken bättre eller sämre. Men jag tror i vilket fall som att läsupplevelsen blir annorlunda jämfört med min, och jag vet inte om den hade blivit bättre. Jag måste ändå säga att det är skönast att bara få läsa en bok utan att behöva analysera den särskilt mycket.
Jag skulle nog rekommendera den i alla fall, den är bra och den är ju ändå en klassiker och en bok man ”ska ha läst”.