Etikett: krig

Kodnamn Alice

Av:  Kate Quinn
Sidor (pocket):  588
Utgivningsår:  2017
Genre:  Drama
Original titel: The Alice network

Handling:
Eve Gardner får under 1915 en chans att bli spion som en del av ett kvinnligt spionnätverk åt britterna i det tyskockuperade Frankrike. Hon vill ingenting annat än att få slåss i kriget och ger sig iväg.

År 1947, efter det andra världskriget åker amerikanska Charlie St. Clair till Europa för att tag i sitt ”lilla problem”, som familjen kallar det. Hon är gravid och ogift, en oacceptabel kombination. Charlie väljer istället att försöka hitta sin kusin Rose som försvann under kriget. Hon hamnar i London hos den numera alkoholiserade Eve och tillsammans beger de sig ut för att finna sanningen.

Omdöme:
Detta var en av de bästa böckerna jag läste under 2019, kanske en av de bästa jag någonsin läst.
Som många andra av mina favorit böcker är denna också 2 olika historier som man följer parallellt. Antingen från Eves perspektiv 1915 eller Charlies 1947. Det är lätt att följa, varannat kapitel tillägnas dem och Eves del är skriven ur tredje person och Charlies i första person. Att behöva undra vem och när saker sker är riktigt jobbigt.

Boken är riktigt spännande, man får hela tiden små korta ledtrådar till vad som har hänt vilket gör att man vill fortsätta läsa till slutet. Jag tycker också att man får en bra känsla av hur det var i Europa under första och andra världskrigen, utan att jag någonsin varit i närheten av en sådan situation. Att det är vår nutidshistoria som är basen till boken gör den ännu bättre och att den finns kvar hos mig. Jag blev gripen av historien och personerna, även fast alla inte har funnits på riktigt. Men kvinnliga spioner var av högsta grad verkliga under första världskriget.

Men den handlar mer än om bara historia. Det är vänskap, kärlek och svek från väntade och helt oväntade håll. Hur väl känner man verkligen sina nära och vem kan man lita på? Vem har rätt att bestämma över din framtid eller din historia?

Pojken i randig pyjamas

Av: John Boyne
Sidor (pocket): 173
Utgivningsår: 2006
Originaltitel: The Boy in the Striped Pyjamas
Genre: Historia, drama

Handling
Bruno är 9 år och bor i Berlin tillsammans med hans familj. Det är början av 1940-talet och andra världskriget härjar för fullt. Kriget är ingenting som Bruno bryr sig särskilt mycket om, han vill mest utforska världen och leka med sina tre bästa kompisar. Men så kommer en dag då mamma säger att hela familjen ska flytta ifrån Berlin eftersom pappa har fått ett nytt, viktigt jobb inom militären. Det nya huset är mycket mindre, och sämre än i det i Berlin och det ligger mitt ute på landet där det inte finns någonting alls. Förut om ett jättehögt stängsel och på andra sidan om det massor med människor som alla har randiga pyjamasar på sig. Bruno vet inte vilka de är eller vad de gör där. Han lär känna Shmuel, en annan 9årig pojke som bor på andra sidan stängslet och de blir vänner. Genom Shmuel får Bruno en första inblick i grymheterna som pågick under andra världskriget.

Omdöme
Jag gillade grundidén till den här boken, vilket gjorde att jag hade ganska höga förväntningar på den. Dock levde den inte upp till dem och jag har vissa problem med boken. Karaktärerna, särskilt Bruno, verkar alla nästan lite dumma. Både Bruno och hans äldre syster verkar vara mycket yngre än de ska vara. De verkar inte ha någon som helst omvärldsuppfattning eller veta om att det pågår ett krig eller att det finns människor som inte har det lika gott ställt som de har det. Bruno visste till exempel inte vem Hitler var, och då var ändå hans pappa högt uppsatt i Hitlers militär eller vad nazi-hälsningen innebär.

En annan sak som störde mig var att boken upprepade vissa små saker om och om igen på precis samma sätt. Enligt mig fungerar det bara när det är en lång bok och läsaren kan ha glömt bort något som hände tidigare i boken. Det blir störande när boken är kortare än 200 sidor lång.

Jag hade även vissa problem med slutet, jag vet inte om jag ska tycka om det eller inte. Det blev konstigt, men jag förstår samtidigt att han skrev det så. Omständigheterna är lite motsägelsefulla i min mening.

Den sista saken jag har funderat kring gällande boken är vilken som är den egentliga tilltänkta läsaren. Om det är barn eller tonåringar som inte har jättebra koll på andra världskriget eller om det är för vuxna. Jag tyckte i alla fall att den kändes för lätt, både i språket och i handlingen. Det var en knepig bok som jag inte riktigt vet vad jag ska tänka och tycka om. Jag vill gilla den, men det är svårt. Jag tror inte att jag skulle rekommendera den till särskilt många faktiskt, även fast boken inte var dålig egentligen. Jag tror den hade varit bättre om man hade fått mer, mer detaljer, mer inblick i Bruno och hans familj, mer av Shmuel och kanske ett annat slut.